Sitter och pratar med Sofie nu och vi insåg nyss hur svårt det kan vara att göra sig av med, ja vi kan kalla det ett minne. Man måste verkligen vilja det själv, och det kommer aldrig tillbaka när det väl är borta. Men det känns skönt att jag har kunnat "frigöra" mig, och det känns ännu bättre att berätta det för ngn som verkligen förstår. Någon som Söffe :) Jag skulle kunna berätta det för hur många som helst, men jag vet att hon är en som verkligen förstår!

Hur som helst, efter att ha legat och slöat en hel dag, har jag nu kommit på fötter och väntar bara på att sandra ska hämta mig, hon skulle bara inom statoil och köpa en semla till min pappa (hehe), och sen ska vi åka en runda till torp. Och imorgon väntar allvaret igen. Ha en fortsatt bra söndag allihop :)
Ciao!